Sunday, June 22, 2014

Det är väl dags att förklara sig.
Nu är det 3 månader sedan jag bloggade sist. 3 månader och en livstid. Ni förstår att allting händer så snabbt i den här staden. Jag försöker fånga varje stund men i mellanrummet mellan dånet från högtalarnas sprängande techno är det bara tomhet. Jag drunknar liksom i tystnaden som uppstår i min ensamhet. Blir helt jävla lam och kan inte ta för mig någonting. Mitt rum är som en förvaringslokal för förlorade förhoppningar. Målargrejerna som inte ens blivit öppnade, kameran som ligger laddad med en halvfull film och kläderna som fortfarande har etiketterna kvar.

På golvet ligger den fina kappan som jag fick i vintras. Mot det flisiga golvet ligger den och skrapar. Det dyra tyget rispar så att jag kan höra det när jag försöker sova. Men jag kan inte ta upp den där förbannade kappan från golvet. Det går bara inte. Jag kan inte göra någonting alls. Jag har ingen lust, ingen inspiration. Jag är lycklig när jag står på ett dansgolv med brännande fötter och klockan är så mycket att den egentliga natten tog slut för länge sen. Men i Berlin är natten så lång man vill. Det är det som är faran. Det finns alltid människor som är pepp, alltid lokaler med nya dimmor att lokalisera sig igenom, alltid musiken som kryper upp i kroppen och tar över den tills ditt hjärta slår i samma takt som basen. Lockelsen i festen som aldrig tar slut och rastlösheten i tiden däremellan. Tomrummet. Vad hände med det andra jag är? Att vara kreativ? Ha idéer och inspiration? Jag förstår inte vart det tog vägen. Det började med skrivandet som försvann och nu ser jag hur även fotograferandet slipprar som sand genom mina fingrar. Och med det mitt självförtroende. Varför ens försöka, det finns så många andra som kan detta. Men vet ni vad jag är bra på, jag är bra på att skapa bekantskaper på att socialisera. Och det är vad jag gör. Lägger all min tid på att fundera hur ser hon på mig? Jag borde bli kompis med honom som är vän till henne som var på den klubben i förrgår. Ser jag gammal nog ut i den här frisyren? Jag är fulast i världen. Den fulaste flickan i världen. Det är jag och jag är inte kär i mig själv.

Jag ser dem komma och gå, flyttfåglarna som glänser förbi mig som ett irrbloss. Vissa hoppas jag på, vissa tar jag bort som vänner från Facebook. Försöker finna någon stabilitet i strömmen av lekande människor. Något att hålla fast vi. Men det finns ju inget och jag har valt det själv. Valt att bo i en stad som aldrig sover, valt att spendera min tid utan egentligt sammanhang. Det är mig själv jag borde lita till, jag borde kunna hålla fast vid det som är jag. Vara min egen klippa i stormen. Men någon klippa finns det inte inom räckhåll och stormen, det är jag själv.

No comments:

Post a Comment